Växjö tar nästa kliv
I en liga där min spontana känsla är att bara fyra eller snällt räknat sex lag känns som potentiella mästarlag har Växjö goda möjligheter till en tämligen hög placering.
Färjestad, HV71, Luleå och Skellefteå är mina de fyra självklara lagen till mästartiteln. Modo och Linköping är två utmanare som kanske inte känns överdrivet realistiska som mästarlag, men där det ändå finns viss potential nog att lyckas ta sig hela vägen om allt klaffar.
Växjö kan mycket väl hamna bakom de fyra givna i ligan, men att ta sig hela vägen i ett slutspel tror jag inte att man kan göra även om jag tycker att deras lagbygge ser både bra och stabilt ut.
Orsaken till att jag inte tror att man är kapabla att räcka hela vägen är att klubbar och spelare ofta behöver tid på sig för att successivt ta sig framåt och att jättehoppen sällan sker från ett år till ett annat.
Ta Skellefteå som ett strålande exempel. Laget har gått framåt år för år sedan man tog klivet upp i Elitserien 2006. Man fick kvala första året, man tog sig till slutspel andra året. Sedan två år av semifinalförluster i rad innan man förlorade två raka finaler och nu i våras stod som segrare.
Klubben har dessutom i ligaspelet haft en bättre placering varje enskilt år sedan man gick upp. Bara en sån sak.
Man kan dra paralleller till Malmö och tidigt 90-tal när klubben gick upp 1990 och två år senare stod som svenska mästare.
Men det var en annan tid. En annan ekonomi. Malmö var i stora drag ett proffslag bland ett gäng amatörlag.
Inte för att jag vill överdriva Colby Armstrongs betydelse för Växjö som lag. Vad han kan och inte kan återstår i allra högsta grad att se ännu. Efter problemen han skaffade sig via hjärnskakning har han varit ganska lågt ifrån vad han var tidigare och det vore fel att sitta och hajpa upp honom som en given stjärna.
Men det finns så mycket annat i Växjös trupp som gör att laget känns som ett lag som kan vara med och slåss tämligen högt upp i tabellen.
Får man Cory Murphy att funka någorlunda efter önskemålen får man den dimension på backsidan man saknade helt förra säsongen när Ilkka Heikkinen lämnade. Kanske lyckas Ville Varakas ta med sig något av sin finska leverans till Sverige och på det finns det nog förhoppningar om att Sebastian Erixon ska kunna hitta till det spel som gav honom ett NHL-kontrakt.
På anfallssidan finns det väldigt mycket som kan slå rätt. Kanske egentligen främst av det som finns kvar från ifjol.
• Robert Rosén, som var en av ligans större besvikelser ifjol men som har så mycket mer i sig.
• Dennis Rasmussen, som tog ett jättekliv ifjol och mycket väl kan göra det samma nu också.
• Ryan Lasch, spelade så lite ifjol att han i princip är att beteckna som ett nyförvärv. Lätt att glömma att det bara är ett och ett halvt år sedan han var poängkung i finska ligan.
Som det ser ut på laget kan man få ut en tämligen bra struktur med tydliga roller rakt igenom kedjorna där ingen. utom den trettondeforward som inte får vara med och spela, behöver känna att den får en för liten roll i laget.
Enda frågetecknet, och det är väl så här på förhand ganska stort, är målvaktssidan. Det är alltid lite gambling med nordamerikanska målvakter i svensk hockey. Det är sen gammalt.
Men jag tror att Växjös försvar och defensiva kompetens mycket väl kan vara så bra att man ger den trygghet som behövs för att åtminstone någon av målvakterna ska stå pall.
Så jag tror definitivt att Växjö blir att räkna med kommande säsong. Ingen guldkandidat, men ett lag som definitivt kan nå kvartsfinal utan att ens behöva socialslutspela.
Hockeysverige/skrivet av Robert Pettersson