Återvinningens dilemma

En artikel av Mattias Hagberg Journalist och författare.
 
Vi lever i ett konsumtionssamhälle, varje vecka samlar jag ihop spillrorna av min familjs konsumtion; glasburkar, tidningar, förpackningar och åker till återvinningsstationen. Det är som en ritual. Jag prakerar alltid på samma ställe, slänger alltid i samma ordning. Som om återvinningen var en helig handlig, fylld av symbolik. Jag är inte ensam. Varje dag gör hundratusentals svenskar samma vallfärd.
 
Vi svenskar är ett folk av återvinnare - nästan ingen annanstans i världen återvinns det så mycket som här. Vi diskar ur gamla mjölkpaket och samlar på batterier. Vi är stolta över vårt engagemang.
 
Det finns bara ett problem. Vi bedrar oss själva. Med det urdiskade mjölkpaketet i hösta hugg går vi som rakryggade infanterister i en väldig konsumtionsarmé mot vår egen undergång. För återvinningen har alltmer börjat likna en billig avlatshandel snarare än ett äkta miljöengagemang. När mjölkpaketet och alla andra förpackningar pressats ner i en containen på återvinningsstationen kan vi med rent samvete åka en extra tur till stormarknaden och sätta sprätt på mer pengar. Bara vi noggrant tar hand om gamla tidningar kan vi utan att behöva tänka på miljön köpa en platt-tv, fast den gamla tjocka fungerar som den ska.
 
Visst är återvinning bra. Men inte tillräckligt bra. När vi hela tiden ökar omsättningen av varor i samhället finns det en uppenbar risk att det vi vinner på återvinning förlorar vi på ökad konsumtion.
 
Därför måste vi våga ta klivet från återvinning till återanvändning. Det låter kanske inte så dramatiskt, men det handlar faktiskt om ett fullständigt perspektivskifte.
 
Föreställ dig för ett ögonblick att du lever i en värld utan sopor, i en värld där inget går att slänga. En värld där allting går att laga och använda. Där din dator aldrig behöver slängas för att den är omodern, den behöver bara uppdateras. Och då den verkligen går sönder på riktigt lämnar du den bara till ett företag som plockar i sär den och återvinner delarna. Det är en värld där mjölkkartongerna inte existerar. Istället fyller du din mjölk på egen flaska.
 
En värld där engångsprodukter är märkliga museiföremål som får dig att skratta åt dåtidens dumheter.
Det är, med andra ord, en värld där samhällets kretslopp är en kopia av naturens kretslopp.
 
Ja, jag vet, det är en naiv utopi. Men som alla utopier så fyller den en viktig funktion; den hjälper oss att spänna tanken, den fungerar som en katalysator för fantasin. Där man vågar tänka fritt inser man lätt hur mycket vi kan förändra och hur lustfyllt det är att skapa nya världar.
 
Ett samhälle vars medborgare har slutat drömma om nya, bättre världar, om nya bättre sätt att organisera livet, är ett dött samhälle. När det enda vi har som gemensamt mål är att varje år höja konsumtionen med några nya procentenheter riskerar vi att tappa bort de stora och intressanta frågorna i livet: hur ska vi leva för att må bra? Hur ska vi organisera samhället så att vi inte undergräver vår existens?
 
Så låt oss tänka bortom tillväxt och konsumtion, spänna ögonen och prova. Det är roligare än du tror, dessutom är det gratis.
 
Mattias Hagberg
Jorunalist och författare
Visa fler inlägg