Sverigedemokrater är mer vana vid att skaka galler

Några timmar efter EU-valet i maj sätter sig Sverigedemokraternas chefsideolog vid sin dator. Mattias Karlsson har något viktigt att berätta. Han konstaterar att den kamp som partiet fört i två decennier har gått in i en ny, avgörande fas. Nu handlar det inte längre om dagspolitiska frågor som arbetsmarknad, utbildning, vård och omsorg. Det är betydligt allvarligare än så. Det handlar om liv eller död. Om kampen för överlevnad:
”Efter gårdagen står inte huvudkonflikten längre mellan höger och vänster i europeisk politik, utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler. Den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas.”
Många blev förvånade när Sverigedemokraterna röstade ner regeringens budget. Det hade de kanske inte blivit om de läst Karlssons manifest. Det ger inte bara nycklarna till partiets ideologiska hållning, utan visar också på den apokalyptiska stämning som råder bland de ledande veteranerna i ett parti som marscherat under hakkorsflaggor skanderande ”Judesvin” och ”Ut med packet”.
Ett parti där en tidigare vice ordförande, iklädd naziuniform, bränt böcker av överlevande från förintelsen och där ungdomsförbundets ordförande, beväpnad med en handgranat, 1993 stoppats av polis bara några meter från den talarstol där Vänsterpartiets ordförande Gudrun Schyman skulle hålla ett förstamajtal.

Att gå med i Sverigedemokraterna på 1990-talet hade ett mycket högt pris i form av social exkludering, utanförskap och en fullständig politisk marginalisering. I valet 1998 fick SD inte ens 20 000 röster. Endast ett fåtal, de ideologiskt fullt övertygade och mycket starkt troende, var beredda att betala detta pris.
Bland dem fanns hela partiets nuvarande ledning, de så kallade Fyras gäng: Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson.
Det är inte svårt att förstå den känsla av revansch som detta avantgarde, de tidigare så bespottade och hatade, kände när deras decennier långa marsch mot politikens finrum slutligen belönades av väljarna. Och den enorma besvikelsen när dessa röster, de 13 procent de kallar ”den tysta majoriteten”, ändå inte gav partiets politik fullt genomslag.
Bombarjackor har bytts mot tredelade kostymer, Ultima Thule mot opera, men partiets ideologiska kärna har förblivit densamma: Motståndet mot och utpekandet av den andre, invandraren, muslimen, som roten till samhällets alla problem.
Inget politiskt projekt som utgår från påstått nedärvda rasegenskaper är i dag möjligt, men Sverigedemokraternas syn på ”kulturers” och religioners formativa och definierande roll är så stark att den ofta liknar och tangerar det mer biologiskt definierade tänkandet.
Mattias Karlsson blev till exempel känd för en bredare allmänhet när han 2007 påstod att Zlatan Ibrahimovic, född och uppvuxen i Malmö med svenskt medborgarskap, inte är svensk på grund av sitt ”kroppsspråk”. I Karlssons värld är en fotbollsspelares fysiska egenskaper inte individuella, förvärvade efter oändliga timmars träning på blåsiga planer, utan något nedärvt från föräldrarna. Och om föräldrarna inte är ”riktiga” svenskar, blir därmed inte heller idrottsmannens ”kroppsspråk” detta.

Partiets invandrarpolitiska program slår tydligt fast att invandrarskapet går i arv, i generation efter generation, i sekel efter sekel. Och vissa kommer aldrig att lyckas få ”invandraren” ur sin kropp oavsett hur mycket de än försöker: ”Assimilering är en lång och svår process som inte alltid lyckas och som i vissa fall kan ta flera generationer att fullborda.”
Avgörandet vem som är svensk ligger inte hos individen. Att du är medborgare, född och uppvuxen här och uppfattar dig som svensk räcker inte: ”Svensk” är endast den som ”av andra svenskar uppfattas som svensk”, vilket gör det fullkomligt logiskt att ”svenskar”, likt Karlsson, tar sig rätten att avgöra vem som tillhör ”oss” – och vem som inte gör det.
Sverigedemokraternas uppdelning av befolkningen blir kanske tydligast i Jimmie Åkessons utpekande av hundratusentals svenskar som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget” – enbart på grund av deras religion. Och nu i veckan har Björn Söder, riksdagens andre talman, som kallat Sveriges homosexuella för ”avarter” som ”aldrig [kommer] att vara normala” hävdat att inte heller samer eller judar är riktiga svenskar.
Sverigedemokraternas tankegångar om det tudelade folket genomsyrar hela deras politik, men är som mest uttalad inom kriminalpolitiken. Här upphör varje gärningsman – åtminstone den som råkar ha utländsk bakgrund – att vara en individ och övergår till en representant för gruppen ”invandrare”. Brottsoffer blir å andra sidan – bland dem som räknas som riktiga svenskar – sinnebilden för det rena, oskuldsfulla Sverige som hotas av utifrån komna horder av främlingar.
Ingen har åskådliggjort detta mer stringent än Jimmie Åkesson. I samband med ett uppmärksammat, brutalt sexuellt övergrepp i Rissne år 2000 slog han fast att brottet var ett kollektivt angrepp av ”invandrare”, riktat mot hela det svenska folket: ”En sådan här våldtäkt är inte bara en tragedi för en ung flicka – det är en våldtäkt på hela vår nation. Människor, som vi gav skydd, mat och husrum, tackar oss med att våldföra sig på vårt folk och dessutom kräva förståelse och kärlek för det … Är det numera en mänsklig rättighet att våldta svenskar? ”
Likt en sentida överstepräst, passade Åkesson samtidigt på att ge ”svenskarna” absolution, en form av kollektiv syndernas förlåtelse: ”Svenskarna har ingen skuld i hur dessa avskyvärda kräk till våldtäktsmän ser på svenska kvinnor. Vi har inget som helst ansvar för det inträffade”, skrev Åkesson och avslutade med att klargöra sin nya mission: ”Däremot utnämner jag nu till min livsuppgift att informera Sveriges folk om den rådande, ohållbara situationen.”

”Invandraren” kategoriseras, exkluderas och pekas sedan konsekvent ut som ett hot. SD:s presskonferens om budgetomröstningen är ett typfall. I stället för att diskutera ekonomi lyfte Mattias Karlsson återigen fram den kriminelle invandraren. Med hänvisning till en nästan tio år gammal BRÅ-rapport, Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet, hävdade Karlsson att utlandsfödda är ”kraftigt” överrepresenterade i brottsstatistiken – 2,5 gånger – jämfört med de födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar.
Karlsson citerade siffrorna någorlunda korrekt, men han nämnde inte att ”överrepresentationen” är betydligt högre för såväl kön som sociala faktorer. Män är misstänkta för brott 3,5 gånger så ofta som kvinnor, och de utan gymnasial utbildning 5,7 gånger så ofta som de med, vilket tydligt visar att ”födelseland” som urvalskriterium, eller förklaringsgrund, till kriminalitet är ett minst sagt trubbigt redskap.
Problematiken blir än tydligare om man väljer att komplettera BRÅ:s siffror med ännu en grupp vald utifrån ett enda urvalskriterium: Sverigedemokraternas riksdagsledamöter. Hur ser egentligen deras brottslighet ut, jämfört med gruppen utlandsfödda?
Bland dagens 49 SD-ledamöter är fem dömda för brott, bland annat förtal, misshandel och narkotikabrott. Det innebär en mycket kraftig överrepresentation. Medan endast 5 procent av sverigefödda, med svenskfödda föräldrar, varit misstänkta för brott, är motsvarande siffra för dömda SD-ledamöter dubbelt så hög.
Det innebär att Sverigedemokraternas ledamöter har en exakt lika hög brottsfrekvens, 10 procent, och samma överrepresentation, 2 till 1, som utlandsfödda. (Siffrorna för utlandsfödda är viktade, det vill säga, statistiskt likställda med svenskfödda vad gäller kön, åldersfördelning med mera.)
Och överrepresentationen bland SD:s riksdagsledamöter blir högre ju grövre brott det handlar om. Medan 1,4 procent bland sverigefödda varit misstänkta för misshandel, är motsvarande siffra för dömda SD-ledamöter hela 4,1 procent, en överrepresentation på närmare 300 procent och exakt samma siffra som för utlandsfödda.
Och tittar man på än grövre brottslighet, som narkotikabrott, kommer ingen annan grupp ens i närheten av de Sverigedemokratiska riksdagsledamöterna. Medan 0,5 procent av de Sverigefödda och 1 procent bland de utlandsfödda varit misstänkta för narkotikabrott är motsvarande siffra för dömda SD-riksdagsledamöter över 2 procent, det vill säga dubbelt så högt som bland utlandsfödda.
Tilläggas ska att brottsligheten bland SD-ledamöterna dessutom ligger högre än bland ”andragenerationsinvandrare”, många av dem boende i så kallade ”utanförskapsområden”, i samtliga ovan nämnda brottskategorier.
Om Mattias Karlsson menar allvar när han säger sig vara orolig över den ”minskade trygghet” som han påstår att invandrarnas brottslighet lett till, borde han vara närmast förfärad över den otrygghet som hans egna riksdagsmän åsamkat samhället, genom sin lika höga eller ofta än högre brottslighet.

Naturligtvis kan man invända att det är orimligt att kategorisera och jämföra siffror på detta sätt. Och det är just detta som är min poäng. Vad händer med ett samhälle där forskare och media anammar den Sverigedemokratiska indelningen av befolkningen utifrån födelseort, religion och påstådd etnicitet?
Den grundläggande frågan kring Sverigedemokraterna är inte att man vill minska antalet asylsökande med 90 procent, vilket för övrigt svårligen låter sig göras eftersom rätten till asyl regleras av internationella konventioner. Problemet är att detta, även i internationella jämförelser, extrema parti i sin självpåtagna rätt att kategorisera oss invånare, ser sig som förkämpar i en strid på liv och död mellan skilda civilisationer, kulturer och nationer. Ett sådant parti blir per definition destabiliserande för varje samhälle.
Eller för att citera Kent Ekeroth, partiets ledamot i Riksdagens justitieutskott: ”Vårt land riskerar på sikt att drabbas av inbördeskrig om inte Sverigedemokraternas ord tas på allvar … vår civilisation hotas av undergång. Vi kan välja att ta strid eller gå under i en stilla suck.”

Så stor andel har fällts för brott
Andel misstänkta/dömda för brott
Sverigefödda med svenskfödda föräldrar 5
Andragenerationsinvandrare 7,9
Utlandsfödda, viktat värde 10
Sverigedemokratiska riksdagsledamöter 10,2

Andel misstänkta/dömda för
misshandel eller grov misshandel
Sverigefödda med svenskfödda föräldrar 1,4
Andragenerationsinvandrare 2,4
Utlandsfödda 4,1
Sverigedemokratiska riksdagsledamöter 4,1

Andel misstänkta/dömda för narkotikabrott
Sverigefödda med svenskfödda föräldrar 0,5
Andragenerationsinvandrare 1,1
Utlandsfödda 1,0
Sverigedemokratiska riksdagsledamöter 2,0


Fakta om undersökningen
Källa: BRÅ, Rapport 2005:17, Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet. Siffrorna för SD-ledamöterna gäller dömda för brott, BRÅ:s siffor gäller misstänkta för brott, vilket innebär att siffrorna för SD-ledamöterna troligen skulle vara ännu högre om även deras uppgifter gällde enbart misstänkta, inte dömda för brott. BRÅ:s statistik avser polisanmälda brott åren 1997–2001.

Gallert Tamas/aftonbladet
http://www.aftonbladet.se/kultur/article20042384.ab

Intressant blogginlägg från en Socialdemokrat

De skriver på sin hemsida under våra åsikter att de vill ha "Ett befolkningsmässigt homogent samhälle". De förespråkar "en restriktiv invandringspolitik, liksom att samhället på alla sätt ska uppmuntra en ökad återvandring." De vill framhävda och koppla invandringen negativt och använder termer "såsom gängvåld, rasism och grupphat, har blivit en del av vardagen i Sverige, som en konsekvens av en alltför generös invandringspolitik." De har ett stort hat emot invandrare och flyktingar som de bygger hela sin åsiktspropaganda på. Jag undrar vilka invandrare de har mött och vad som underbygger deras rädsla och hat?

De bygger alltså hela sin politik på människors rädslor och främlingsfientlighet. De vill hävda oss svenskar som ett homogent folk. Problemet är att vi är och har aldrig varit ett homogent folk. Vi är en salig blandning av folk ifrån Europa och hela världen. De skriver det ju själva på sin hemsida att det svenska folket och Sverige alltid har haft en invandring.

Då undrar jag naturligtvis vart alla dessa invandrande människor tagit vägen? Jo enligt Sverigedemokraterna så hade de assimiliseras med den Svenska befolkningen. "Vi är på det klara med att Sverige alltid har haft invandring, men den har tidigare varit begränsad och reglerad. De invandrare som kom hit kunde ganska lätt assimileras och bli en del av det svenska samhället,"

Om vi ska reda ut begreppen assimilation eller assimilering används för att beskriva den process genom vilken en grupps kulturella särart utplånas eller överges i mötet med majoritetssamhället genom hårda krav på anpassning till dominerande normer för socialt beteende. Till skillnad från integration syftar assimilering i första hand på beteendemässiga, språkliga och religiösa förändringar medan sociala, ekonomiska och politiska villkor för olika grupper är i fokus för integration. Med andra ord kan man säga att begreppet assimilering beskriver identitetsförändringar medan begreppet integration är ett uttryck för samhälleliga förändringar.

Assimileringen kan antingen vara resultatet av individuella val eller vara påtvingad av politiska beslut som syftar till kulturell, språklig eller religiös likriktning. I det senare fallet ger de politiska beslut och sociala normer som framtvingar assimileringen mycket lite utrymme för variationer eller avvikelser inom dessa områden. Även den assimilering som är resultat av individuella beslut bör ses i relation till majoritetssamhällets direkta och/eller indirekta krav på anpassning och likriktning.
Den dolda agendan i Sverigedemokraternas politik är inte att de faktiskt talar om invandrare och invandring som ett problem. Men de talar inte så mycket om hur de i praktiken ska få alla invandrare att assimileras in det Svenska samhället och hur de ska kasta ut dem som de inte enligt dem inte "vill" anpassa sig. De döljer det faktum att de är emot att en stor del av den svenska "humogena" befolkningen inte är kristna och har lämnat kristendomen bakom sig. De talar om en solidaritet gentemot det svenska och då det Svenska folket. När det istället handlar om en lojalitet emot Sverigedemokraterna och deras nationalistiska politik. Vi ska då alla alltså enligt Sverigedemokraterna tvingas in i kristendomen och bli ett med den svenska kulturen.

Kristendomen i sig är faktiskt mest utbredd i de U-länder som afrika och Sydamerika som Sverigedemokraterna anses vara av något de värsta i flyktingväg. De är ju väldigt olika oss Svenskar enligt dem. Men i den dolda agendan döljer sig även en rädsla för den muslimska religionen. Om man nu ska diskutera invandringen från Irak och även Libanon så är de flesta jag känner som flytt kriget där en kristen minoritet som hamnat i konflikten mellan Shia och Sunni muslimer. Många av dem som flydde kriget i Libanon har givetvis rest tillbaka. Detta visade sig när konflikten blossade upp igen och flera tusen Svenskar visade sig bo där.

Slutsatsen av Sverigedemokraternas politik är att den har en dold agenda för hur de verkligen ska förverkliga det som de lovar. Den är främlingsfientlig, full av hat, lögner och fördomar. Är det ett sådant Sverige vi vill ha och är det så att 5,5 % av befolkningen verkligen sympatiserar med deras åsikter. Eller är det bara högerväljare som besvikna på den sittande regeringen?

Så här skrev Björn Andersson, Socialdemokrat från Nacka på sin blogg 2008-08-07.

Tycker detta är lika aktuellt idag som det var då. Skillnaden är just nu att vi riskerar att få en Alliansregering som binder ihop sig med ett främlingsfientligt parti SD och att de tar makten vid ett extra val. Därför är det jätteviktigt att väljarna börjar fundera på vad är det för samhälle vi vill ge till våra barn. Är det en framtid med hat och intolerans eller ett samhälle som byggs upp av sunt förnuft och öppenhet. Valet är ditt den 22 mars.
Visa fler inlägg