Resa i förnedring

Det är en småkylig morgon på Kos och discomusiken har just tonat ut. En grupp ungdomar vinglar hemåt längs strandpromenaden, medan soluppgången färgar det platta havet rosa.

Då hörs ljudet av en motor. Sakta glider en tungt lastad gummibåt fram ur ­diset. Nattsuddarna på promenadstråket blir stående medan den överfulla farkosten brakar rakt upp på stranden. Ett 40-tal män, kvinnor och barn kastar sina flytvästar och hoppar ned i sanden under skrik och skratt. En pojke slänger sig på en solstol under ett färgglatt parasoll och pustar ut.

Längre ut syns kustbevakningen bogsera ytterligare en överfylld gummibåt mot hamnen.



Det är en ganska vanlig morgon. I snitt anländer just nu 1 500 asylsökande om ­dagen över havet från Turkiet till Grekland. Bara i år har knappt 100 000 migranter landat i den grekiska övärlden – dubbelt så många som under hela förra året.

Det tar bara ett par timmar att ta sig hit från det turkiska fastlandet, och det är en säkrare resa in i EU än den från Libyen. Sedan de svåra drunkningskatastroferna utanför Lampedusa, har rutten över Egeiska havet snabbt blivit den mest trafikerade.



De nyanlända eskorteras till hamnen av polis, delas upp i grupper utifrån om de har pass eller inte, och får sedan slå sig ned på asfalten.

På piren står 48-årige Adonis och fiskar.

– Varje dag är det samma sak, de kommer i tusental. Det gör mig ledsen, de är människor, de borde inte behandlas som skräp, säger han medan dagens tredje gummibåt bogseras in i hamnen.

Det grekiska asylsystemet hade kollapsat redan innan den ekonomiska krisen kopplade grepp om landet, och nu råder fullständigt kaos: Mottagningscentren är överfulla, asylansökningarna hamnar på hög och inte ens matdistributionen fungerar. För närvarande skickar FN:s flyktingorgan UNHCR ut en larmrapport varannan vecka, där man i ovanligt skarpa ordalag vädjar till EU-länderna om att ta sitt ansvar och ­avlasta Grekland.

Men det går inte särskilt bra. Mer­parten av de omkring 180 000 asylsökande som har anlänt med båt till Europa hittills i år, har kommit till Grekland och Italien. Efter Lampedusakatastrofen lovade pressade EU-ledare att under två års tid omfördela 40 000 av dessa mellan de ­övriga 26 medlemsländerna. Men efter infekterade förhandlingar lyckades unionens inrikesministrar i förra veckan ­inte ens komma överens om hur kvoterna skulle fördelas. Ungern vägrade till ­exempel ta emot en enda person. Det blir allt mer uppenbart att EU:s gemensamma asylpolitik håller på att spricka i sömmarna.

Adonis tycker att det gör mest ont att se barnen. Han är själv far och brukar samla ihop kläder till dem.

– Det får ju ingen hjälp, de har inte vatten, inga pengar … ingenting, mumlar han och blickar norrut över vattnet, där det turkiska fastlandet löper som en grå skugga.



Ett par timmar senare radas de nyanlända upp på led för att påbörja vandringen mot flyktingförläggningen. De går till fots genom centrum, förbi souvenirshoppar, solstolar och glasskiosker, där turisterna storögt följer dem med blicken.

25-årige Ibrahim gnisslar tänder av ­ilska.

– Det här är inte värdigt! Vi har suttit i solen i fyra timmar utan att ens få något vatten. Vi har kvinnor och barn med oss som är trötta efter båtfärden, de borde åtminstone ge oss något att dricka och en buss! fräser han.

Han lämnade Aleppo i Syrien för två månader sedan tillsammans med sin tre år yngre bror. De beskriver en hemstad i ruiner, där det saknas såväl el som rinnande vatten, och där det kryllar av prickskyttar.

– Du kan inte lämna huset efter klockan sex på kvällen, för då blir du skjuten, säger brodern.

Sex av tio som anländer till Grekland just nu kommer från Syrien, och precis som de andra båtresenärerna ser bröderna bara det här som ett första stopp på vägen. Målet är att ta sig till Tyskland. Enligt Dublinförordningen ska visser­ligen nyanlända söka asyl i det första EU-land som de kommer till, men också den principen är satt ur spel. Grekland och Italien ser genom fingrarna med dem som vill resa vidare, och de flesta EU-länder skickar inte tillbaka någon till Grekland, eftersom Europadomstolen för mänsk­liga rättigheter har slagit fast att mottagningssystemet är så uselt att asylsökande riskerar inhuman och förnedrande ­behandling.

Ibrahim och hans bror drömmer om att starta ett nytt liv i ett land där de kan känna sig som människor igen. Så de sväljer förnedringen och promenerar vidare längs kajen där turistbåtarna ligger förtöjda på rad, frontade av färgglada skyltar som lockar med snorklings- och badturer. För omkring 35 euro kan semesterfirare med de rätta passen åka på en dagsutflykt till turkiska Bodrum på andra sidan sundet.

Bröderna och deras medpassagerare har betalat 1 000 euro och uppåt för samma resa åt motsatt håll.



Efter en dryg timme kommer gruppen fram till hotellet Captain Elias, som har stått övergivet sedan krisen slog till.

I brist på annat har komplexet, med sina slokande palmer och krossade fönster, förvandlats till flyktingförläggning. Här bor flera hundra personer i rummen, på marken, på taket och på gården, i väntan på att bli registrerade hos myndigheterna så att de kan fortsätta till Aten.

På en filt intill den torrlagda poolen sitter 26-åriga Nafiseh från Afghanistan och tittar på medan maken leker med barnen. De sover ute, under ett tak i en av gångarna.

– Det är svårt, det blir kallt och barnen blir myggbitna. Dessutom finns ingenstans att laga mat eller tvätta våra kläder, säger hon, och pekar i riktning mot de två översvämmade toaletterna som alla ­delar på.

Familjen kom hit från Turkiet för fyra dagar sedan, före det hade varken Nafiseh eller hennes man suttit i en båt.

– Jag var säker på att vi skulle välta, jag var livrädd och skrek på hjälp när vågorna kom emot oss. Vi satt där i mörkret med två små barn och ingen av oss kan simma, säger hon och skakar på huvudet. I dag befinner sig hela familjen i Sve­rige.

Den varma dagen svalnar. På hotell­takets ena kortsida har en grupp män gjort upp eld. I andra änden sitter nio­årige Adnan på en plaststol och tittar på filmklipp i mobilen. Han har bränt sig i solen och medan de kulörta ljusen börjar tändas i centrala Kos smörjer pappa Osama hans axlar.

De flydde Damaskus i slutet av april, eftersom kriget kom allt närmare. I Turkiet slog de följe med tre unga män som de nu delar sovplats med. Tillsammans planerar de att ta sig till Tyskland till fots, via ­Makedonien, Serbien och Ungern, den så kallade Balkan­rutten.

– Pojken är inget problem, vi bär ­honom! lovar killarna och skrattar.

Allt fler migranter tar den vägen, i hopp om att nå Västeuropa. I ­juni korsade ­tusen personer om dagen gränsen mellan Grekland och Serbien eller Makedonien. Vittnesmål tyder på att gränspolis i båda länder nu har börjat ­jaga tillbaka människor med våld. Under ­tiden snickrar Ungern och Bulgarien vidare på varsin mur för att hålla männi­skor borta.

Flyktingarna, som ändå alltid finner en väg eftersom de måste, motas än hit än dit. Och för varje gång blir de lite mer ­beroende av
flyktingsmugglare och kriminella.


Men nioårige Adnan hör inget, ser inget. Han är som uppslukad av en mobilfilm där han kör radiobil på ett glittrigt köpcenter i Damaskus. Pappa Osama suckar lite sorgset när han ser det, eftersom han påminns om jobbet och affärerna som han var tvungen att lämna. Fast det gör inget, säger han, det viktigaste är att de undkom kriget med livet i behåll.

– Pengar kan du förlora eller få till­baka, men livet får du aldrig igen.

Anna Roxvall, frilansjournalist