Propaganda bakom påstådda övningar

Expressen tydliggör att det kan vara propaganda för att få Sverige in i NATO från försvarets sida.

ed 33 000 soldater har Ryssland övat på att invadera Åland, Gotland, Bornholm och norra Norge. Det framgår av en rapport som skrivits av säkerhetsexperten Edward Lucas på den amerikanska tankesmedjan Center for European Policy Analysis (Cepa).

Men har övningen verkligen ägt rum?

Den frågan ställer sig Sveriges ÖB Sverker Göranson i ett seminarium om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjön.

– Visa mig en vetenskaplig grund, säger ÖB när frågan kommer upp.

Han kan inte säga att övningen har inträffat.

– Det kan jag inte svara på. Däremot har jag precis som andra läst om rapporten som är författad. Det jag ställde frågan är på vilken grund rapporten är skriven, om den då refererar till Lucas. Vad han har för referenser har jag inte kontroll över nu.

Finns det någon uppfattning från Försvarsmakten att övningen eller liknande övningar skett?

– Nej, inte i nuläget, nej. Vi har inte gjort den analysen utan vi måste titta på underlaget och det har ställts ett antal frågor i organisationen och arbetet pågår men jag har inte svaret ännu.

Är det propaganda?
- Det är du som drar den slutsatsen. Jag är inte där ännu. Jag vill ha svaret på frågan först. Alltså på vad bygger rapporten och på vilket underlag? När jag ser det kan man också börja dra slutsatser. Där är vi inte nu.
 

Är det ett tecken på desinformation?

– Precis som det här seminariet har resonerat är den viktigaste frågan för både Försvarsmakten och för er när det gäller information och att värdera källan: Vad bygger det här på, säger ÖB Sverker Göranson.

ÖB vill i dag inte gå närmare in på detaljer kring den ryska motelden som fälldes i höstas, som Expressen berättade om i går. Mer information väntas på onsdag, när flygvapnet har sin dag i Almedalen.

 

Däremot berättar ÖB att han ringt Allan Widman, ordförande i försvarsutskottet, tidigt på tisdagsmorgonen. Widman fick uppgifterna om den ryska provokationen via Expressen och blev förvånad att han inget visste.

– Vi har regelbundna möten med Försvarsmakten och överbefälhavaren. Jag tycker att det här är en händelse som har sådan betydelse att det borde ha nämnts, sa Widman.

Widman säger att ÖB i telefonsamtalet uppgett att informationen om provokationen med moteld lämnats till försvarsutskottet.

– Han menar att han informerat om det här, men det är ingenting som jag kan känna igen. Och det sa jag också till honom.

Flera ledamöter i försvarsutskottet har kontaktat Widman om detta, alla lika ovetande.

– Min bedömning är att utskottet så småningom behöver få kompletterande information om vad som egentligen har hänt."

 

Expressen.

 

En intressant detalj är att Allan Wideman är en folkpartist och för NATO medlemskap.

 

 

 
 

Säg nej till Nato



I början av 1500-talet konstaterade den franske krönikeskrivaren Philippe de Commynes: ”Så ordnade Gud Europa att varje stat vid sin gräns fick en arvfiende”. Detta har lyckligtvis inte varit Sveriges lott på över 200 år.

Men Sverige har befunnit sig i skärningspunkten mellan stormakternas strategiska maktintressen. Vår säkerhet har varit beroende av relationerna mellan de europeiska västmakterna och Ryssland, mellan Tyskland och Ryssland och efter andra världskriget mellan Atlantpakten och Sovjetunionen.

Tack vare lyckliga omständigheter har vi bevarat vår fred. Men Sverige har också fört en klok utrikespolitik alltsedan Karl XIV Johan, som med historiskt obelastad blick genomförde den säkerhetspolitiska missionen, som lade grunden till vår alliansfria politik.

Under det kalla kriget var det stora hotet att bli indraget i ett krig mellan Nato och Warszawapakten. Det hotet sökte vi möta genom en fast och konsekvent neutralitetspolitik och ett starkt försvar. Vår säkerhetspolitik bidrog till att bevara lugn och stabilitet i Norden. Och fred för vårt eget land. Utan kärnvapen.

Denna framgång för stabilitet och fred i norra Europa förnekas i dag av dem som vill föra in Sverige i Nato. Man vill inte höra talas om att neutralitet och alliansfrihet varit till fördel för vårt land och folk. Sveriges militära alliansfrihet har bidragit till att befästa stabiliteten i Nordeuropa och Östersjöregionen. Men det förnekas eller förtigs.

Rysskräcken har tagit överhand. Nato-anhängarna eftersträvar att nya militära gränslinjer dras genom vår kontinent. Vår historia och våra erfarenheter lämnas åt sidan och kastas på skräphögen. Bortblåsta är de goda erfarenheterna av neutralitet och alliansfrihet. Är vi svenskar verkligen så historielösa?



Författaren Eyvind Johnson, den store europén i svensk 1900-talslitteratur, talade om ett europeiskt samhälle. När ”skammens mur” i Berlin raserats och sovjetsystemet brutit samman, bör inga nya gränslinjer dras genom Europa. Ingen stat får isoleras eller utpekas som potentiell fiende. Det som nu händer i relationerna till Ryssland tjänar enligt min mening inte freden. Tvärtom. Isolering av stater och folk är farligt. Det leder inte till fred. Se på Nordkorea. Isolering leder i stället så småningom till främlingskap, ökade spänningar och fiendskap. Vårt närområde, Östersjö- och Barentsregionen, har goda förutsättningar att bli ett föregångsområde för samarbete över de gamla blockgränserna. Och Sverige har de bästa förutsättningar för att ta initiativ som leder oss in på den vägen. Inte att binda oss för endera sidan. Det var detta som var Tage Erlander- och Olof Palme-linjen.

Vi är i dag inne i en ond tid med krigshets och en olycksbådande väntan på krig. I stället för att tala om freden, så är det krig man talar om. I stället för att kalkylera med fredliga konfliktlösningar, så är det lösningar genom krig det spekuleras om. Inte sedan andra världskrigets slut har motsättningar och hot varit mer på tapeten än nu. Man anstränger sig till och med för att upplysa mänskligheten om att militära övningar sker med skarp ammunition, så att skrämselvärdet blir tyngre. Jag upplever att EU:s konflikt med Ryssland har gått så långt att man inte längre kan föra en normal dialog. Man borde sätta sig ner och fundera över vad som har gått snett i relationerna.



Rysslands ingripanden i Ukraina och på Krim har inneburit att alla länder i grannområdet känner sig hotade. Det är i och för sig en naturlig reaktion. Men Nato har gjort allt för att förvärra situationen genom att placera ut trupper och tunga vapen utmed Rysslands gräns. Man verkar inte ha sparat någon möda för detta. Spänningarna har ökat.

Sverige verkar ha valt sida genom att släppa in Nato i det försvars- och säkerhetspolitiska tänkandet. Men neutralitet gäller faktiskt neutralitet gentemot båda de gamla stormaktsblocken. Det som måste tillämpas är samma språk gentemot både ryssar och amerikaner. Det finns inga undantag åt något håll.



Det så kallade värdlandsavtalet, där Sverige öppnar dörrarna för Nato är i realiteten ett steg in i Nato. Men det är inte för sent för Sverige att ändra sig. Det är först nästa år, våren 2016, som värdlandsavtalet ska beslutas om av Sveriges riksdag. Värdlandsavtalet hör inte ihop med neutralitet och alliansfrihet.

Sverige tillhör Pfp, ”Partnerskap för fred”. Avtalet om detta slöts för Sveriges del på våren 1994 av regeringen Bildt. Den tillträdande socialdemokratiska regeringen bröt inte avtalet. Jag pläderade inte heller för det. För mig som försvarsminister var det viktigt att en svensk medverkan skedde på den militära alliansfrihetens grund. Ryssland blev också medlem och deltog i militära övningar. Pfp var ett samarbete för ett civilt försvar för oljekatastrofer och flyktingströmmar. Jag såg det som en fördel för länderna kring Östersjön att vi kunde få med Ryssland in i det samarbetet. Dessutom, och det vill jag gärna erkänna, bar jag på en dröm om att Ryssland på sikt kanske skulle bli medlem i en gemensam militärallians med väst. Jag erkänner att det kanske var naivt. Men utan drömmar om fred och samarbete så får vi inte fred. Så enkelt är det egentligen.

Men västmakterna svek möjligheten till en långsiktig stabil fred i Europa med goda grannrelationer åt alla håll. Warszawapakten upplöstes men inte Nato. Som i stället för öppenhet och fredsansträngningar började att växa så nära Rysslands gräns som möjligt.

I dag skulle jag inte ha medverkat till Sveriges inträde i Pfp. Det är nog i stället så att jag skulle ha motarbetat en svensk anslutning.



Jag förstår oron hos de baltiska folken efter Ukraina och Krim. Det är inte så länge sedan som Sovjetsystemet skickade medborgare från Estland, Lettland och Litauen till fängelse- och arbetsläger i Sibirien, där många dog under vidriga och omänskliga förhållanden. Jag har talat med balter som överlevde. Det är inga vackra berättelser. Men det kan ju vara så att också Ryssland och dess folk och president vill ha fred i sitt närområde. Vi får inte utgå ifrån att Ryssland bara vill ha krig.

Rysslands förre president Michail Gorbatjov har varnat för ett nytt kallt krig om Ryssland pressas och isoleras. Han har uppmanat väst att tina upp relationerna. Och president Putin deklarerade nyligen att det inte finns någon anledning att frukta Ryssland. Ryssland vill inte ha krig. Detta tonades ner i svenska medier. Men när USA:s Nato-ambassadör några dagar senare kom med skrämselpropaganda mot Sverige, så fick det stor plats.

I vårt land har bilden av Ryssland blivit alltmer negativ. Rysskräck är en gammal svensk åkomma. Jag mötte den under min uppväxt. Jag mötte den när jag som försvarsminister sysslade med utbåtsfrågan. Jag tänker på detta i dag när jag läser om industrispionage mot Sverige. Då är det främst ryssar man nämner, trots att vi vet att både amerikaner och kineser finns med i verksamheten. Liksom att det bedrivs militär underrättelseverksamhet mot Sverige.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att när Ryssland och dess politik diskuteras, så saknas det från västligt håll nästan alltid självkritik och insikt om konsekvenserna av EU:s och USA:s egen politik mot Ryssland. Jag tycker inte att man kan utesluta att det är västs eget agerande som har framkallat de hårda motsättningarna. När det så kallade östra partnerskapet tillkom bad man faktiskt om en kraftig rysk motreaktion.



Det går inte heller att bortse från Rysslands historia. Det finns en röd tråd genom Rysslands historia efter andra världskriget. Aldrig mera krig på ryskt territorium. Facit av andra världskriget har satt sina spår. Miljontals ryssar fick sätta livet till. Stalingrad glöms inte bort i första taget.

Jag försvarar inte president Putin och hans agerande. Jag är ingen ovillkorlig Rysslandsvän. Ryssarna är på gott och ont som alla andra. Kommunismens idéer har aldrig slagit rot i mig. Under mina uppväxtår såg jag vid mina möten med baltiska och judiska flyktingar, som kom till min hemby i Småland, vad kommunismen kunde ställa till med. Tidigt tog jag avstånd från nazism, kommunism och främlingsfientlighet.

Men Ryssland är ett av Sveriges grannländer. Därtill det största och mest inflytelserika. Naturligtvis måste vi ha de allra bästa relationer till detta land. Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner, som vill samarbeta med sina grannar och övriga länder i Europa. Det betyder absolut inte att relationerna ska grundas på underdånighet och undfallenhet. Utan på realism och konsekventa markeringar om neutralitet och alliansfrihet.

Det är dessutom så att enkla vardagliga relationer, som handel, turism, idrotts- och föreningsutbyte, öppnar dörrar och bygger broar. Jag har under senare år mött många ryssar i Gamla stan i Stockholm som uttryckt glädje och samhörighet. Sådana känslor kan möjligen nedvärderas och förtryckas men aldrig dödas. Människors förhoppningar om fred har vunnit segrar förr.



Alliansfriheten har för Sveriges del aldrig varit ett självändamål. Alliansfriheten är ett medel för att trygga vårt lands säkerhet. Målet är att Sverige ska vara neutralt om krig skulle bryta ut i vår närhet. Att gå med i Nato är inte bara en formalitet som många tror. Vi är ju redan där, säger en del. Men nu gäller det neutralitet eller inte. Alliansfrihet eller inte. Självständighet eller inte.
Thage G Peterson
Visa fler inlägg