Mina värderingar

Under den senaste tiden har många frågor varit som en turbullent karusell kring Miljöpartiet de gröna.
Vissa frågor som jag har stöttat fullt ut har kastats i soptunnan. Jag ska göra det klart för alla att jag aldrig kommer att försvara något som jag inte till ett hundra procent anser är riktigt eller som stämmer överens med min egna värderingar.
 
När jag gick med i Miljöpartiet de gröna var det för att jag ansåg att partiet hade en tydlig bild och vision över hur man såg på saker och ting. Det handlade allt från kollektivtrafik, kärnkraft, NATO medlemskap och kolbrytning.
 
Tyvärr den senaste tiden har faktiskt visat på ett annat ansikte. Jag hoppas innerligt att detta är bara en dimbank som försvinner lika fort som den har framträtt.
 
Värdlandsavtalet är och förblir för mig en gåta, varför vara med och planera ihop något som i sin tur faktiskt går stick och stäv emot det som partiet står för. Avtal kan göras genom FN och andra instanser utan att man blandar in NATO. Problemet med ett värdlandsavtal är att det i princip samma sak som att vänja oss vid NATOs närvaro. Det är som om man kokar en kräfta levande. Först höjer man värmen lite då och då så att kräftan sakta vänjer sig vid detta. Precis samma sak gäller det med Värdlandsavtalet. Vi ska sakta vänja oss vid Nato och därefter kommer vi plötsligt öppna dörren på vid gavel för organisationen. Vi normaliserar helt enkelt NATO som något positivt det trots att organisationen har sina rötter i det kalla kriget. Det var inte ens heller en motpol mot Warsawapakten (1955) eftersom den sistnämnda startades senare än NATO som grundades 1951.
 
Istället för att rösta direkt går vi alltså likt en katt runt en het gröt och nosar lite på kanterna det trots att det inte finns något större yttre hot mot vårt land. Faktum är att om vi börjar skramla med vår burk kan man lita på att någon annan börjar skramla med sin.
 
NATO är inte tryggheten och att försöka få en trevligare bild om organisationen är bara sjukt skrämmande. Visst finns det mycket kunskap i organisationen som idag hellre blandar sig in i konflikter som egentligen inte ens angår dem. NATOs konstruktion bygger på att anfall är bästa försvar. USA och NATO har visat på detta gång på gång. Det tycks nu också vara Sveriges melodi. Vi köper in snabba stridsvagnar som rör sig lika fort baklänges som framlänges. Våra stridsplan anpassas till NATO för att även i framtiden kunna bära kärnvapen.
 
Det trots att vi var tidigare lika skickliga på att konstruera våra egna försvarsmaskiner som vakade över våra gränser. Ta den unika stridsvagnen S eller 103 som till och med USA blev intresserade av. Stridsvagnens funktion var att ligga i bakhåll för fienden och överraska dem som anföll bakom en stor kulle, eller en skogsdunge i en grop.
 
För att göra det tydligare så var det Alliansen som bantade ned vårt försvar de senaste åtta åren och jag vill inte säga att så är det men det verkar som om man istället krävt att vi ska gå med i NATO för att slippa rusta upp försvaret. Bara att vi är med i organisationen kommer att hålla Ryssarna på stången. Men det är tyvärr inte så enkelt. De senaste övningarna med NATO har bevisat det. Så fort Sverige genomförde en övning så drog Ryssland ihop en större övning som respons till vår.
 
Är Nato något säkert kort? Nej, verkligen inte, för vad skulle inträffa om en galning i USA tog makten och vi då var medlemmar? Vi kunde då inte vägra hjälpa USA det trots att det finns en galning vid makten eller hur? Det finns ett exempel på vad som skulle inträffa om man inte följde USAs uppmaning. Norge fick utstå kraftig kritik och hot för att man inte valde att ge sitt stöd senast. Ett sådant samarbete med USA och NATO skulle givetvis föra oss närmare Norge och Danmark, men samtidigt längre ifrån Finland och skapa ostabilitet på Östersjön. Tvärtemot de stora förespråkarna. Vi får heller inte glömma av att de flesta kränkningar över vårt territorium inte sker av Rysska stridsplan utan snarare av NATO och våra grannländer. Vi har redan gett efter tidigare: Ta till exempel den nedskjutna DC3an över Östersjön som faktiskt flög i uppdrag för just USA och NATO.
 
Ett parti eller förening kan alltid utvecklas till något som gör att man måste till slut dra i handbromsen. På flera punkter har man tyvärr inte gjort det man ska eller har lovat inför valet 2014.

1. Flyktingkrisen.
Visst var det så att det fanns tendenser redan under 2014 att något höll på att inträffa även om man inte hade beräknat att det skulle bli så stort som det blev. Sverige införde med Miljöpartiet de gröna i spetsen till slut försämringar för flyktingarna, inte minst genom att minska antalet flyktingar. Utvisningar började träda i kraft, kontroller och mycket annat infördes. Utvisningarna har Sverige alltid haft det svårt för. Det ser man i flera fall där man i princip sätter några personer på ett flygplan och så är problemet ur värden. Felen som har begåtts är att man inte har följt upp vad som hände eller sett till att flyktingarna får det bra dit de tvingas bege sig.
 
Vad värre är när det gäller flyktingarna är att man även skapade hinder för dem som skulle få komma in i landet. Att man inte byggde upp läger strax vid gränsen som en flyktingmottagning där dessa människor kunde stanna och lösa alla sina dokument och handlingar för inträde i Sverige. Man har dessutom ingen aning om att flyktingarna behandlas väl i de länder som de nu tvingas söka sig till. Sverige borde ha tillsammans med Miljöpartiet och regeringen tagit ett större konkret ansvar för att se till att allting sköttes på rätt sätt. Men det kanske gjordes? I sådana fall har man brustit i kommunikationen till sina invånare och att man borde också att sett över detta så att befolkningen kunde känna sig lugna med en regering som faktiskt agerade och informerade om vad som inträffade.
 
Miljöpartiet har försvarat sina handlingar med att man gjorde detta för att hindra andra att göra det mycket värre. Givetvis kan detta vara halva sanningen, faktum är att Miljöpartiet redan här var för små för att egentligen motverka Socialdemokraterna och de övriga partiernas påverkan. Vänsterpartiet var däremot snara till att kritisera systemet som infördes. Att hävda att om inte vi gjorde så så skulle det blivit mycket värre är bara rent spekulativa påståenden. Vi vet inte alls vad andra partier hade gjort annat än vad som sagts i media. Dessa påståenden i media sades för att på verka opinionen inget annat. För att framställa regeringen som sämre än vad den var. Vi vet inte vad som hade hänt om Alliansen fått detta ärende vid sitt bord eftersom det aldrig har inträffat. Jag anser att det är en sak att säga och en helt annan sak att göra. Vi som parti har faktiskt ansvaret  då det gäller våra egna handlingar. Andra partier har ansvaret för sina. Skulle vi vara ansvariga för andras handlingar så skulle vi i sådana fall inte kunna driva vår egna politik eller föra vår egna agenda. Vi hade behövt stå upp för vår politik och våra värderingar. Skulle vi däremot inte lyckas med vår politik så vore det mer rakryggat att gå ut och säga att denna fråga förlorade vi tyvärr även om vi gjorde vad vi kunde.

2. Kolbrytningen, Här har Miljöpartiet de gröna inte stått upp för det man sade i valrörelsen, MP har hävdat att ägardirektiven är det som varit problemet. Något som jag anser faktiskt man borde ha kollat upp långt tidigare.
Detta visar än en gång att vi inte vågar stå upp för att vi inte lyckades i förhandlingarna mot andra partier utan vi måste skylla på regler och andra orsaker till varför vi inte fick igenom det. Detta i sin tur skadar partiet eftersom andra hör också vad juridiska personer och professorer hävdar. Miljöpartiet de gröna har varit en del av en utveckling som gått emot deras ideologiska inriktning helt klart. Vi har godkänt mer eller mindre en utförsäljning av kolet och då innebär det i sin tur att partiet ställer sig bakom en utförsäljning. Felet som gjordes här var att man inte vågar stå för att man står bakom försäljningen utan försöker skylla på annat med andra ord.
 
3. Interndemokrati, under årets kongress 2016 röstades det nya ombudsystemet igenom.
Här ser många en stor fara med att man krymper möjligheterna för att kunna påverka på en kongress vilket är den högsta beslutande organet. Men man försvarar det hela med genom att mena att alla avdelningar blir representerade. Med andra ord sammanslagningar mellan för att skicka en representant till kongressen. Något som alltså kan leda till konflikter i framtiden. Istället för att dra ned på kongressens kostnader som egentligen är det avgörande problemet så väljer man att skära ned på antalet deltagare. Så att färre kan påverka internt.
 
 
4. Värdlandsavtalet.
Att ens utan att ha gjort en riktigt grundlig undersökning kring avtalet eller sett över riskerna innan man godkände avtalet är för mig en gåta. Någon större riskanalys har inte gjorts och det erkändes också mycket riktigt av flera politiker. Självklart är det så att riskerna ökar kraftigt om man skriver på ett sådant avtal. Hur tolkar till exempel Ryssland avtalet? Terroristerna? Det spelar ingen roll om vi säger att vi är fortfarande lika fria som tidigare, signalen till andra har man inte vägt in i riskerna. Sverige var tidigare ganska ointressant som land för en terrorist. Nu har man redan på kort tid sett ökade tendenser i Sverige. Något som både diskussioner kring värdlandsavtalet och våra öppna signaler till vår omvärld att vi precis som USA inte godkänner terrorism har bidragit till att vi nu också även vi hamnar i blickfånget. Självklart ska vi reagera då våld och terrorism inträffar mot länder och självklart ska vi höja vår röst att säga ifrån. Men värdlandsavtalet innebär så mycket mer i praktiken att vi borde nog ha granskat efterverkningarna före vi skrev på. Är verkligen avtalet värd så pass mycket?
 
Det finns dem som också menar att inget mer kommer att inträffa, att Sverige är fortfarande oberoende men det stämmer inte. Sverige har inte varit sena till att bjuda in NATO tidigare i övningar. Bombningar av både Vättern och Värnen har varit på tapeten för att inte tala om de norrländska områden där samernas betesdjur skrämts bort på grund av stora maskiner och lågt flygande stridsplan. Vi behöver inte skramla våra burkar det räcker med att ha ett försvar som försvarar våra gränser. Glöm heller inte av att antalet kränkningar över Svenskt territorium faktiskt sker i större utsträckning av NATOmedlemmar än Rysska stridsplan.
 
Avtalet öppnar upp för flera övningar, fler ihjälskrämda boskapsdjur och mycket annat. Värdlandsavtalet är något som självklart alliansen ser som positivt eftersom det är en väg in i NATO.
 
Givetvis finns det bra saker som Miljöpartiet de gröna har genomfört, som man ska ha beröm för att ha genomfört. Inte minst satsningen på nedläggning av kärnkraften där Lise Nordin ska ha en stor eloge. Satsningen på vindkraft, solenergi, tågen och mycket, mycket annat. Men vi får inte glömma av de frågor som tyvärr partiet har sopat under mattan. Frågor som GMO, Medborgarlön, Minskad arbetstid (Tidsförkortning) förändring av tillväxtsystemet och mycket annat. Dessa frågor som man har genomfört är viktiga och ska givetvis också berömas. Men hur mycket väger dessa stora frågor mellan varandra. Ta till exempel kolbrytningen i Tyskland..kontra de satsningar som man gjort internt  i Sverige. Tyskland har flera miljoner människor fler än vi i Sverige. Vad var lättast att genomföra? Hade något annat parti varit skickligare på att genomdriva de stora frågorna samtidigt som de också hade fått igenom många av de små? Den frågan måste vi ställa oss.
 
Lärdom: Om man först häller ned de stora kulorna i ett glas kan man även också hälla i de små kulorna. Däremot häller man i de små kulorna först och försöker plocka ned de stora kulorna sedan kommer man inse att det inte går. - Det innebär att om man först ser till att genomföra smarta lösningar på de stora frågorna så kan man också även få igenom de småfrågor som finns på bordet sedan. Risken finns annars att man inte hinner få igenom de stora frågorna innan det är val igen. Att dessutom visa sig styvnackade då det gäller huvudfrågorna skapar inte konflikter, det skapar respekt.
 
Frågan är vad Miljöpartiet de gröna har prioriterat och om det inte har blivit fel prioriterat någonstans. Hade partiet fokuserat på Brunkolsaffären, tryckt på att utreda värdlandsavtalet och kanske också tagit tid för att utvärdera hur man bäst kan ta hand om flest flyktingar på kortast tid så tror jag partiet hade fått medvind. Nu har mycket handlat om skandaler på löpande band, man har fokuserat mer på småfrågor som knappast syns och därmed också fått problem med väljarna. Eftersom de upplever att partiet inte syns och att man inte gör något konkret åt de stora frågorna. Som man gick till val på.
 
Här borde partiet tänka om men så länge man inte gör detta så känner jag att jag inte kan stödja partiet i de frågor som går åt fel riktning. Däremot är jag givetvis glad åt alla de frågor som genomförs som jag brinner för.
 
Men jag oroar mig för att Miljöpartiet de gröna tappar fokus på andra viktiga frågor som borde lyftas upp nu mer än någonsin: Frågor som GMO, Medborgarlön och minskad arbetstid. Men detta känns som om man har bara sopat under mattan.