MP Värmland bryter nedåtgående trend

I en artikel från värmlands folkblad intervjuades Lena Bergström som är språkrör för Miljöpartiet Värmland och då menade hon att det viktigaste mer eller mindre var antalet medlemmar och att fokusera på rikspolitik var något som man bör undvika. Med andra ord säger Lena följande: "Låt riksdagspolitiken göra som de vill vi är ändå inte någon del av detta." Men detta stämmer dåligt med sanningen.
 
Att Lena Bergström går ut och ”tror” att tidigare medlemmar inte har förstått att ett parti måste genomföra förhandlingar och samtidigt ge avkall på vissa frågor då man sitter i en regering är tyvärr bevis på att hon inte har förstått varför medlemmarna lämnar partiet.
 
Visst kan det vara delvis så att några kanske har lämnat för att de inte har förstått att partier måste göra en del förhandlingar. De största flertalet lär nog inte tillhöra den kategorin eftersom de flesta är mycket väl medvetna om det arbete som krävs för att förhandla i en kommun liksom i en region. Den främsta orsaken till att medlemmar försvinner från ett parti lär nog vara att ett parti eller deras representanter har lovat sådant som de inte i sin tur kunnat hålla. Att man har slagit på den stora trumman efter valet och sagt till medlemmarna att dessa frågor kommer vi nu få igenom men som senare visat sig inte stämma. Det handlar alltså mer om att informationen som kommit ut till avdelningarna är vilseledande och lurar medlemmarna. Så har det gått till i Västra Götaland. Gustav Fridolin kom till ett av de många större träffarna och sade att "Nu ska vi genomföra den politik som vi lovade i valet". Under en debatt sade också Fridolin att kolet skulle stanna i marken och att regeringen skulle se till det. Vad hände? Regeringen sålde ut gruvorna i Tyskland vilket blev ett ramaskri bland medlemmarna. Det är med andra ord inte så enkelt som att det handlar om missnöje i förhandlingar som är orsaken till tappet vilket Bergström försöker göra sken av. Jag känner i alla fall inte igen mig i denna beskrivning. Det är en förenklad förklaring till att Miljöpartiet de gröna tappat så många bara på ett år. Jag satt själv på ett möte direkt efter valet då man lovade dyrt och heligt att kolet skulle stanna i marken. Jag tänkte inte över detta under den tiden men nu så tänker jag: "Stor i orden men liten på jorden." Precis som en ledande politiker i Dalsland beskrev situationen: ”Vi har på riksdagsnivå varit för naiva!” Denna åsikt tror jag är en av de grundläggande orsakerna till att partiet tappar stöd.
 
Jag vill inte gå in och peka på allting som partiet har gjort fel, men varför Värmland har gått bra medan andra avdelningar/områden har gått dåligt tror jag beror mest på att politikerna i detta område har en mycket god kontakt internt. Jag vet däremot inte om detta är det enda som bidrar till att det går bättre i Värmland än någon annanstans. Sedan ska jag givetvis inte sitta och säga exakt vad det är som gör att Värmland går bra, det tror jag de själva har mer koll på. Däremot sätter jag mig emot att andra områden inte skulle försöka fokusera på den politik som finns i närområdet, för det  stämmer dåligt. Sedan kan man ställa sig frågan om varför man inte ska få lov att kunna fokusera på riksdagspolitiken? Påverkar dessa beslut inte Värmland?  Är Miljöpartiet de gröna i Värmland ett eget oberoende parti?
 
Tyvärr känns det lite som om Värmland valt att nästan tvinga sina medlemmar att inte fokusera på riksdagspolitiken för att inte tappa medlemmar. I sådana fall kan man fråga sig vilka metoder det området har använt sig av då man gjort detta. Politik ska engagera, det ska också vara heltäckande och rikstäckande.
 
Vi pratar ju om demokrati och inte diktatur. Genom hennes artikel kan man fråga sig om inte Bergström har insett att vi faktiskt engagerar oss också i det som händer på riksdagsplan lika mycket som lokalnivå. Menar hon då att vi ska fjärma oss från verkligheten. Jag hade själv inställningen att man inte borde bry sig om riksdagspolitiken men sedan fick jag hot av någon genom brev och kort. Detta fick mig att tänka om,  givetvis handlade detta inte om lokala frågor utan riksdagspolitik. Frågan jag då ställde mig var: "Varför ska jag ta ansvar och drabbas för vad som händer i riksdagen då jag inte sitter där?" Sedan insåg jag att vi på lokalnivå enligt väljarna är ambassadörer för Riksdagspolitiken. Det blev en liten kallduch för mig främst eftersom jag inte får betalt för att vara detta. Privatpersoner vänder sig till oss för att de vet att vi har kontakten och då måste vi givetvis också lyssna och ta emot kritiken. Detta är något som jag ändå kände inte passade mig. Att Miljöpartiet de gröna i Värmland har valt att inte kritisera eller blanda sig i det som sker på riksdagsplan är samtidigt enligt mig ett försök till att neka medlemmarnas engagemang till att engagera sig i politiken, man sätter upp staket runt medlemmarna för vad de får och inte får satsa på. Jag hoppas verkligen inte att detta är vad Lena Bergström menar eftersom det kanske kan fungera under en kortare tid men knappast under en längre period.

 Man kan inte välja bort riksdagspolitiken, särskilt inte då det parti vi tillhör sitter i regeringen. Vi måste givetvis vara beredda på att engagera oss i de frågor som berör medlemmar och väljare. Annars får man det mycket svårt att vara aktiv på lokalnivå. Att Miljöpartiet de gröna valt att sätta sig i en regering där de inte har mycket att säga till om är givetvis mycket beklagligt men som man säger: "Har man satt sig med faan i båten så får man också ro honom i land med." Kanske vi borde ha tänkt efter före vi satte oss i regeringen? Vi kanske borde ha funderat ytterligare ett par steg och undersökt vad som vi kunde få om vi ingick i samarbetet? En klok person hade undersökt huset innan man flyttar in. Dessutom är nyckeln "Information" till att få medlemmarna att känna sig delaktiga. Det går med andra ord inte att välja en helt annan väg mot den man pekade ut att man skulle gå. Det skapar förvirring hos väljarna. För hade partiet på riksdagsnivå valt att gå ut försiktigt till medlemmarna och berättat om situationen från början och varit ärlig så tror jag tappet inte hade varit så stort som det blivit idag.Det man gjorde vilket bidrog till att missnöjet istället ökade kraftigt var att man gick ut och försökte få medlemmarna att tro att inget var omöjligt. Då hade det kanske varit bättre att man inte satt sig i förarsätet utan hållt sig i bakvattnet och väntat till att man vuxit ytterligare så att man kunde få den kompetens som behövdes för att sköta riksdagspolitiken.
 
Det verkar som om Lena tror att det är viktigare med högt medlemstal än politiska sakfrågor. Detta kallas populism och det finns tillräckligt med partier i vår riksdag som följer den leden. Jag trodde från början att Miljöpartiet var annorlunda och att man ville sticka ut. Men tydligtvis hade jag fel.
 
Så istället för att välja att göra så som Lena förespråkar att sticka huvudet i sanden och leva i sin egna bubbla. Så bör vi vara mer aktiva och våga ifråga sätta samt visa att vi har egna viljor inom partiet.Det gjorde till exempel Carl Schlyter och Valter Mutt. Reaktionen visade sig vara att många kallade dem utbrytare istället för att inse att de själva valt fel väg som är mer likt den Socialdemokratiska politiken än den gröna vägen. Vi måste lära oss att leva i verkligheten eftersom det är den som påverkar oss. Sedan måste vi också inse att vi inte kan lova guld och gröna skogar till väljarna om vi inte kan stå bakom dem. Bättre att inte ge något löfte än att ge ett och bryta det efter en kort tid. Vi alla tjänar på ärlighet och sunt förnuft.